3 månader...

Att jag skulle vara mamma och R en pappa till en lite skrutt på hela tre månader känns fortfarande helt overkligt.
 
 
Oj, oj vad veckorna springer iväg. Hade tänkt mig flera uppdateringar i veckan men det blev inget av det. Förra söndagen den 11 november slog ju lillskrutt tillmed att bli hela tre månader. Hon bara växer och växer denna lilltös så att hennes mamma snart måste ta till oanade metoder för att hejda henne lite.
 
I och med sin tremånadersdag väntade både kontroll och sprutor i onsdags efter lite ändringar. E klarade sprutorna galant men blev bara lite arg på slutet. Inga tårar här inte *pjuh*. Däremot blev det lite smågnälligt på kvällskvisten och under natten som väntat för att sedan få sin första feber, men inget som inte lite panodil kunde råda bot på :)
 
E väger numer 5780 gram, hon hade dock slukat närmare 200 ml innan vägning så jag vet inte riktigt hur vi ska ta siffrorna, men innebär mer eller mindre att hon numer kan ses som en normalbebis :) Hon hade dessutom skjutit iväg på längden, jag som tyckt att hon börjat få lite smått högvatten på byxorna. Hon mäter numer 60 cm. Som tur var har jag ju en hel garderob med kläder åt henne så det går då verkligen ingen nöd på henne.
 
E fortsätter i alla fall med att vara en mycket nöjd bebis och har sedan någon vecka tillbaka verkligen kommit igång med jollrandet främst när hon är med sin mamma och pappa men även med sina mostrar, mormor och kusinerna som hon träffar mest. Handen och allt annat man får tag på är dessutom väldans smaskigt tydligen, bäst att diska upp bitleksakerna. Fröken har också börjat bli ganska bestämd med vad hon tycker om och inte, men hon är ju ett litet lejon som sin mor så jag kan knappast förvänta mig något annat ;) 
 
Det blev ett rätt långt inlägg denna söndag så grattis till er som tagit er hela vägen :) För er som undrar varför bilderna på E är suddiga/ur fokus, så bestämde vi oss rätt fort om att de bilder som hamnar här på bloggen ska vara oskarpa för vår och Es skull. Ni är många som kikar in här dagligen men få som tillkännager er (och jag begär heller inte det) så därför känns beslutet helt rätt.
 
 
/U

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0